Em

Makes sense.

Stockholm va fan, det var fegt, ännu en natt att grubbla, de e int schysst hörridu. Jag menar, jag har ju vetat i en vecka vad jag vill, och jag har inte det tålamodet att vänta, men nu har jag varit vääldigt duktig, och det är tacken liksom. Kan inte ens ringa och berätta att vi inte ska ses, vet mycket väl att det nu gått två veckor. Och att det var så vi sa vet lika väl. Men å andra sidan är ilska bra, ilskan är lättare att hantera, lättare att sova på, lättare att vänta med. Meen, jag kanske överreagerar, jag har hört att jag gör det. Ibland. Men är man på gränsen till att implodera i bitar så krävs det inte mycket. Säga vad man säga vill.  

Tydligen var det nån smart prick som uttryckte sig sådär vackert för några hundra år sedan, och jag tycker det är en fin tanke, och ofta stämmer det säkert, måste vara en av optimismens grundpelare. Och jag är ju ofta en optimist, jag tycker liksom att med rätt inställning kan allt bli roligt, man kan skratta åt kassa situationer bara för att man är så klantig eller för att det faktiskt är ganska komiskt och sen så mår man så mycket bättre, man behöver inte ta allt på så stort allvar.

Men idag, idag har jag svårt att se, hur jag än vänder och vrider på det, hur det kan gå annat än dåligt, hur jag kan må annat än dåligt. Visst kan man kanske se långsiktiga fördelar, men de väger inte upp nackdelarna..
 
Hur fan kunde det bli såhär? Är jag så jävla blind och självupptagen att jag inte såg det komma? Eller är jag bara så godtrogen och dum i huvudet att jag trodde att det skulle funka, att "det löser sig"? Men det gör nog inte det!

Fan. Och även om jag kan tackla den här situationen och acceptera fördelarna som något jag föredrar framför allt jag måste ge upp, så mynnar ändå alltid mina så välstuderade scenarion ut i att allt ordnar sig och går tillbaka till det normala i slutändan, kanske inte nu, kanske inte i år men nästa sommar eller om två år. Sen så sa en klok vän till mig att man kanske behöver tro det ett tag för att man ska kunna gå vidare, men jag bara inte tror det, jag vet det nästan, jag vill det alltför mycket.

Kan det verkligen vara rätt beslut? Eller, det är klart det är. Jag har bara ångest. Ångest.

Jag orkar inte ens ta tag i det, jag skiter i det här och går och städar istället.

Huvva, dags för en springtur tror jag, vädret ser perfekt ut dock, molnigt men milt, ingen sol så det blir inte för varmt men då har jag heller inget att skylla på när det börjar bli jobbigt heller.. Hoppas det är blött i skogen! :) Kan jag skylla på det istället alltså... Sen så blir det jobb ikväll, tycker inte riktigt om dom här 13 till 22-turerna, det går ju snabbt och sådär, dom är ganska lugna, men det blir som ingen dag kvar, än fast jag klev upp nio så är hon redan tio och jag har inte ens klätt på mig än! Det känns som att timmarna mellan nio och ett på förmiddagen är så mycket kortare än timmarna mellan fem och nio på kvällen...

Aja, nu måste jag klä på mig!

                       .

3 veckor och 5 dagar sen jag skrev sist.. illa, men jag är inte sämre än Carro iallafall, var det mars hon skrev sist? ;P
Är supermegajättetrött, är inne på min nionde dag i rad på jobbet, rädd att jag inte kommer vara så mycket att umgås med på fredagkväll Madde, men en snarkande Emelie är väl kanske bättre än ingen Emelie alls? =D

Annars så har jag haft tre bra veckor, midsommar i ett soligt umeå, förra helgen i metalinvaderade göteborg (dock ådrog jag mig lite head bangar-skador, men sånt får man leva med) och en helg på jobbet, så friends, rock´n roll and money!! Hahaha, jaaa, enda jag tänker på egentligen är att snartsnartsnart får vi veta hur det blir med universitetets vara eller icke vara till hösten, jag menar, jag sitter ju relativt säkert (och bäst för mig när jag har en lägenhet med 3-månaders uppsägningstid) men Robert.. Lilla kära Robertvännen min.. Jag vill ju veta för hans skull, så att han kan få planera och ha sig, liksom veta vars han ska ta vägen, men även för min egen själviska skull- har jag en pojkvän tre eller tretton timmar bort... Helst hade jag önskat typ tre sekunder, men man får inte vara så kräsen, får bara vara glad att vi har bestämt oss för att klara av det vad som än händer... eller ja.

Nu ska jag iallafall koka ris så att jag har någon mat med mig på jobbet, jag älskar chili con carne, önskar det vore middag nu! :P