Em

Det är hemskt att erkänna, att varje gång han går,
så tar han en liten bit av mig med sig.

Jag tappar verkligen förmågan att orientera mig i alla känslor som rörs upp,
inte en logisk tanke, bara massa frågor, med egentligen
uppenbara svar som jag är för upptagen för att kunna se.
Trots all tid, trots alla dagar, all självrannskan och all kärlek,
så fungerar jag inte som jag ska.

Det är som en slummrande längtan som väcks.
Men är den riktig? Är den sann?
Jag kan inte avgöra, han skulle kunna.

Tänk om man bara kunde få lätta sitt hjärta?
Berätta allt och sen gå och aldrig se tillbaka.
Fast det skulle ju inte fungera med mig,
jag behöver ju svar, jag behöver bli
förstådd, älskad och åtrådd.

Är det bara det det handlar om?
Att jag vill bli sedd, hörd.
Men det blir jag ju. Av någon annan.

Det här kommer att driva mig till vansinne.

Det skulle vara så enkelt om någon kom
med alla svar i ett prydligt inslaget paket.
Om man fick reda på frågan till 42.

Men antar att livet skulle sakna mening
om man fick reda på meningen med det,
ironiskt nog.