Em

Tydligen var det nån smart prick som uttryckte sig sådär vackert för några hundra år sedan, och jag tycker det är en fin tanke, och ofta stämmer det säkert, måste vara en av optimismens grundpelare. Och jag är ju ofta en optimist, jag tycker liksom att med rätt inställning kan allt bli roligt, man kan skratta åt kassa situationer bara för att man är så klantig eller för att det faktiskt är ganska komiskt och sen så mår man så mycket bättre, man behöver inte ta allt på så stort allvar.

Men idag, idag har jag svårt att se, hur jag än vänder och vrider på det, hur det kan gå annat än dåligt, hur jag kan må annat än dåligt. Visst kan man kanske se långsiktiga fördelar, men de väger inte upp nackdelarna..
 
Hur fan kunde det bli såhär? Är jag så jävla blind och självupptagen att jag inte såg det komma? Eller är jag bara så godtrogen och dum i huvudet att jag trodde att det skulle funka, att "det löser sig"? Men det gör nog inte det!

Fan. Och även om jag kan tackla den här situationen och acceptera fördelarna som något jag föredrar framför allt jag måste ge upp, så mynnar ändå alltid mina så välstuderade scenarion ut i att allt ordnar sig och går tillbaka till det normala i slutändan, kanske inte nu, kanske inte i år men nästa sommar eller om två år. Sen så sa en klok vän till mig att man kanske behöver tro det ett tag för att man ska kunna gå vidare, men jag bara inte tror det, jag vet det nästan, jag vill det alltför mycket.

Kan det verkligen vara rätt beslut? Eller, det är klart det är. Jag har bara ångest. Ångest.