Em

Vill dela med mig av sådant jag inte förstår. Tankarna snurrar och jag inte skilja på vad som är vad. Desperation, längtan och sorgsenhet blandas med lycka, lättnad och förväntan. Hur kan jag förvänta mig att någon annan utanför mig ska förstå när jag själv inte kan? Jag känner mig taskig mot mig själv och mot honom, även fast jag inte borde men kanske vill. Det hörs ju, förvirringen är total och jag är glad att jag har det liv jag har nu, annars hade jag kollapsat inåt. Usch, jag borde sova.